johanna elenor

Ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag får av livet, desto mindre förstår jag. När man är liten och tycker att allt är orättvist får man lära sig att "allting jämnar ut sig i slutändan". Men det gör ju inte det!! Vissa människor lever största delen av sina liv fyllda av orättvisa. Hur kan det vara så? I mitt liv har jag ofta tyckt att jag har bra perioder och lite sämre perioder. När mycket dåligt händer samtidigt tänker jag oftast "ja ja, snart blir det ju bättre igen". Men jag har tappat tron på att det är så! Eller, mitt liv kanske är så. Men varför glider vissa människor fram på bananskal i sina liv och varför drabbas vissa av den ena tragedin efter den andra? Hur är det tänkt att människor ska klara av tragedier? Jag förstår verkligen inte, kanske för att jag aldrig drabbats av något riktigt hemskt. Vilket jag självklart är otroligt tacksam för.

Hur ska man kunna fortsätta leva sitt liv när en självklar del av ens liv plötsligt inte längre finns där? Hur ska man kunna känna glädje över delar av sitt liv när en stor del saknas? När man tänker på sin framtid så tar man för givet att en del saker alltid ska vara likadana. Ens nära och kära ska finnas där, och man ska åldras tillsammans. Men när ödet har en annan plan då?

Sorg är en del av livet säger dom kloka. Men jag förstår inte varför.